Det finns en yrkesgrupp i vårt samhälle som inte spelar efter några regler eller normer. De kan vara otrevliga, nedlåtande och fördomsfulla mot människorna de ska behandla. Sina kunder. De behöver inte jobba lika mycket och länge som andra och de behöver inte kunna ett dyft för att få arbeta i sin yrkesroll. Denna grupp människor brukar kallas för SYO-konsulenter.

Det finns nog inte en enda person i Sverige, som tagit del av vårt skolsystem, som lyckats undvika att stöta på en SYO-konsulent. Det är miljontals elever som helt ofrivilligt hamnat i klorna på dessa ”studievägledare” och jag är ganska säker på att ingen, alltså INGEN av dessa ungdomar, har fått ut någon som helst nytta av mötet med dessa monster. Intet ont anade, skickas de stackars barnen ner i katakomberna på skolan för en avsatt halvtimme med SYO-konsulenten. Man får sitta i väntrummet utanför den skottsäkra dörren tills besökslampan som signalerar upptaget släcks och SYO:n vaggar ut, tätt följd av… ingen. Det är så, ska ni veta, att besökslampan alltid är tänd hos SYO:n även fast ingen är därinne. Man visas in i det sterila rummet och ombeds sitta ner på besöksstolen. SYO:n ställer hastigt undan fatet med kaksmulor, petar sig i örat glasögonen och ställer sedan frågan, som för en högstadieelev är helt omöjlig att besvara:

-       Jaha, och varför är du här idag då?

”För att jag måste”, vill man säga, eftersom det ju är det sanna svaret. Istället börjar man stamma fram något om gymnasievalet och en halvtimme senare lämnar man rummet och det enda man egentligen fått ut av mötet är en stilla undran över hur i helvete någon kan vilja bli SYO-konsulent.

Det är dock ännu värre på gymnasiet. Då bokar man tid med SYO:n själv. Detta eftersom man plötsligt förstått att man har en framtid och man har blivit nyfiken på universitet, intagningspoäng och ibland utlandsstudier. ”Det är bara att gå dit och boka ett möte” – säger ens mentor. Lättare sagt än gjort. SYO:ns arbetstider ser som sagt inte riktigt ut som alla andras. De börjar jobba klockan 10.30. Besökslampan slås som brukligt på och en timme senare tar de lunch i lärarrummet. 12.30 är de tillbaka för ett långpass. Några förbokade möten tas hand om och 15.00 smiter de ut bakvägen till sin parkerade bil. Så det är inte lätt att få tid hos SYO:n. Man får maila dem. De berättar att det finns en tid om två veckor, ”kom förberedd”. Två veckor senare sitter man kl 14.30 utanför den skottsäkra porten och väntar på att besökslampan ska släckas. Denna gång kommer det faktiskt ut en elev i bakhasorna på SYO:n. Eleven ser dock inte lika entusiastisk ut som man skulle kunna tro. Snarare nollställd, att hon inte riktigt förstår vad som just skett. Man går in till SYO:n just som kakfatet är på väg ner i skrivbordslådan.

-       Jaha, och varför är du här idag då?

Denna gång är man förberedd. Man har gjort sin research och är redo att verkligen kunna bolla saker om sin framtid med denna expert som sitter i stolen mitt emot. Man kastar ut en fråga:

-       Hur är det egentligen med att plugga upp sina betyg? Försämrar det ens möjligheter att komma in på ekonomi i typ Lund?

SYO:n petar upp läsglasögonen och vänder sig mot datorn, börjar mumla något om skolverkets hemsida och en halvtimme senare går man ifrån mötet med en bunt broschyrer om fysikprogrammet på Göteborgs Universitet. Man vänder sig om i dörröppningen, medveten om att studieinformationen man fått av SYO:n inte är tillräcklig på långa vägar. ”Kan vi boka ett nytt möte, kanske på fredag efter lunch?”. SYO:n börjar flacka med blicken. SYO:n jobbar egentligen inte fredag eftermiddag eftersom det är långlunch på NK med andra studievägledare då. ”Jag har fullbokat med möten då, kanske tisdag nästa vecka?”. Innan man vänder sig om, nollställd, ser man besökslampan tändas. Det sitter ingen i väntrummet. Arbetsdagen för SYO-konsulenten är över och man själv häver ner broschyrerna i sin skolväska trots att man vet att man aldrig någonsin kommer titta i dem igen. Sedan går man till nästa lektion. Skoldagen är inte slut än på länge.